..trots att det går så himla bra och vi har  klivit upp ett steg, kanske ett och halvt faktiskt. Nu ska Mackan stärka sig i den högre formen. Det är slut på "bebis"-formen. Så klart att han ska ridas lägre och längre stundtals men inte lika mycket. Nu får vi verkligen träna på att variera formen. Det blev betydligt lättare att få till längninen  när jag får upp Mackan i formen. Det gäller bara att rida det i korta sekvenser. Galoppen har blivit mycket bättre och Mackan frustar och fnyser och tar i och ruskar på halsen. På något sätt verkar han trivas bättre med detta arbete fast det är jobbigare. Många skrittpauser och sockerbitar blir det. Jag vågar också hålla emot  lite och aktivera bak  på ett bättre sätt. Det blir  många tramp innan vi "kommer iväg" i trav eller skritt. Både jag och Mackan lär oss hur vi ska hantera den mer "taggade" ridningen. Jag är betydligt bättre i högerhanden och kan vara mer elastisk - kanske därför Mackan frustar  av glädje...bra matte. Dessutom är det  en otrolig känsla att känna de allt lösare bogarna...Och ja, jag börjar faktiskt tro själv att de drömmål jag vill nå inte längre kommer att vara bara en dröm.

Nostalgi...

Riddavecka i Hova och detta är en av de få gånger jag och  lillskrutten rider tillsammans.

Mackan när han kom till kalla Sverige. Den veckan blev det hastig  och lustigt minusgrader.

Mackan eller... 

Pappa Gebel